Way of no return

Det började lite oskyldigt med att jag kastade långa blickar på blommornas lockande färgprakt då jag strosade förbi ståndet på marknaden. De kråmade sig i solen och bjöd ut sig till försäljning. Jag fingrade på deras prunkande kurvor och slog till.

Inte en, inte två - utan tre växter följde med mig hem.

Ett tag senare började jag känna mig konstig till mods, jag drogs hela tiden ut på balkongen, jag blev orolig om solen sken för mycket eller om det regnade för mycket. Jag började ta skott och planera nya plantor. Till slut var jag ute på terrassen flera gånger varje dag.

Men det slutade inte där; jag började också okynnessurfa på sajter som varit tabubelagda bara några år tidigare; Tasteline.com, Arla.se och Tinas mat var plötsligt en del av min dagliga rutin. Väl hemma tillbringade jag timmar i köket och laborerade med ingredienser som jag tidigare inte ens vetat namnen på.

Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli

Spiken i kistan kom snabbare än väntat. Jag gick över gränsen till det socialt acceptabla. Jag vet inte om människor i min omnejd var förberedda på det slutgiltliga beviset. Jag kunde inte dölja det längre. Det var över. Inget mer spel för gallerierna.

Jag började att brodera! Korsstygn.

Det är svårt att säga hur min resa kommer att sluta, fortfarande är jag mitt uppe i det. Kanske kommer jag någon gång att återgå till min tidigare så sorglösa tillvaro med obligatorisk lördagsutgång, korta kjolar, shopping och för många drinkar eller så har jag för alltid förändrats och för att istället bli...

...den perfekta hemmafrun (inte desperat dock;)!