Varför säger många tjejer stolt att de minsann är (eller var under uppväxtåren) pojkflickor?
De får det att låta som om det är bättre att ägna sig åt klassiska pojklekar som att bygga trädkojor, leka cowboy och busa än att vara flickig och leka med dockor, drömma om kattungar och skriva ett hjärta istället för en prick över i.
Vilken kille skulle säga att de minsann var en flickpojke då de växte upp?
6 kommentarer:
Jag har en tre år äldre bror. Jag var flickig på så sätt när jag var liten att jag vägrade gå utanför huset utan rosa kläder och kjol, jag hade bara flickiga leksaker och jag drömde om både kattungar, hästföl och hundvalpar... Detta "hindrade" dock inte mig från att vara en "vild pojkflicka" som allt som oftast lekte med brorsan och hans kompisar. Om jag bara fick vara med vill säga!
Jag har dessutom alltid varit "duktig" på att ta hand om mig själv... Tror att själv är bäste dräng och vill alltid klara mig själv.
Därför har jag idag både slagborrmaskin, skruvdragare, vanlig borrmaskin samt alla tänkbara och otänkbara verktyg i min lägenhet. Jag reder mig således själv och behöver inte hjälp för att fixa och dona.
Men, detta upplevs i princip alltid som udda och märkligt!!! Det är precis som om man gärna får skryta om att man var en pojkflicka som barn så länge man blev en (handfallen) "riktig kvinna" som vuxen...
Hur dår detta ihop?!?
Ha, ha, ha!
Ja, du har - tyvärr - helt rätt, anser jag och genom att vända på genusperspektivet så belyser du frågan på ett utmärkt sätt!
Samuel
Ally: Ja, du har rätt, det är de som blev "riktiga kvinnor" som alltid framhaller sin pojkflickiga bakgrund.
Hur det gar ihop! Tja, för att manliga egenskaper skattas högre, men man skall samtidigt veta sin plats, inte sticka ut och vara kvinnlig.
Samuel: Japp, sad but true.
Vi har en kvinnlig forskarassistent som undervisar i skolan just nu, och hon berättade i pausen en dag hur chockartat det var att vakna upp och inse hur stora könsskillnaderna är, särskilt i en så cementerad värld som universitetsvärlden. Hon föväntas nämligen vara superskäprt och stensäker på allt i sin undervisning, medan hennes manliga kollega med samma status bara upplevs som charmigt vimsig och "professoraktig" om han inte har det. Hon bedöms som kass, medan han blir omtyckt. Som kvinna måste hon alltså vara dubbelt så bra som sin manliga kollega för att accepteras. Scary...
Jag tror jag vet varför. När man är liten och är mer kille än tjej så är man ändå smärtsamt medveten om hur FEL man är. ”Varför vill du inte ha klänning?” ”Om du sparar till långt hår får du hundra kronor.” ”Se vad fin Mia är i håret. Kan inte du ha tofs, bara en gång?” Och så vidare.
Sen, när man blir äldre så inser man att det kanske inte var så himla tokigt att ha klättrat högre än alla killarna och haft större skrubbsår på knäna, för det måste ju innebära att killar inte är så himla speciella.
Och så blir man glad istället.
Jag var inte som alla andra tjejer när jag var liten. Men det är först när jag är vuxen som jag kan tycka att det börjar likna en fördel…eller åtminstone inte ett fel.
Trulsa: Du har sa rätt! Som kvinna maste man vara MYCKET bättre än män för att fa samma respekt, tjänst eller befodran.
Babs: Det är absolut inte en nackdel att som flicka vara pojkig som barn (det var jag med, tro't eller ej ;), men jag tycker det är synd att det ses som mer positivt än om en pojke är flickig.
Skicka en kommentar