Talade med en väninna i Sverige igår.
Hon berättade om två bekanta som gift sig, en som var gravid och en som precis fött barn. Det är helt otroligt! De senaste tre åren har 90% av alla jag känner gift sig, skaffat barn eller förlovat sig. Inte konstigt alls, eftersom vi alla är runt 30.
Men vad som skrämmer mig är: Tänk om det aldrig kommer att hända mig?
Vet inte vad jag vill. Men jag känner mig stressad och på efterkälken.
10 kommentarer:
hmm gumman alla känner vi så. Hur går det med "beslutet"?
Jag börjar också känna mig på efterkälken - men va tusan - jag vill inte riktigt ännu.
Blanca!
Jag slår vad om att du är gift och etablerad inom två år. Själv befarar jag att jag är en klassisk "today, tomorrow, too late...".
I know the feeling!
Men se det positivt - var sak har sin tid... Du har ju dock ett stort försprång gentemot mig tex; du har ju faktiskt redan sambo. En sambo som vill skaffa katt med dig! Det tycker jag låter lovande...
Morris: Jo, sant. Men för mig är det nytt. Innan jag fyllde 30 hade jag inte sadana här tankar alls, jag var sa säker pa att jag skulle fa en konventionell framtid. Men nu har jag insett att man inte kan vara sa säker.
Beslutet ja...jag skall tänka över min situation noga och försöka (svart, svart, svart) bestämma mig efter jul och nyar.
Kerstin: Da skall man vänta! :)
Blygisen: Vem vet, allt kan hända. Men jag gillar inte att ha de här tankarna. Jag käner mig som Bridget Jones...
Alley: Nä, jag tror väl inte att jag kommer att leva ensam hela mitt liv, men man blir ju inte direkt mindre kräsen med aren. Min pojkvän är underbar, men det betyder att jag aldrig kommer att atervända till Sverige...
Hmmm, ja en nackdel med att vara kvinna är ju att man inte har massor av âr pâ sig att fundera...
Har ni förresten funderat pâ ett sommarhus i Sverige? Vi har ju flygplatsen sâ nära att det ju faktiskt inte är ett omöjligt alternativ. Jag har insett att jag inte kommer att stâ ut med sex mânaders hetta stekande sol hela livet (och vill inte bo hos föräldrar mer än en vecka), sâ vi har börjat titta pâ sommarhus.
Anna: Precis! Det känns inte sa charmigt att vara under tidspress, men sa är det ju...om man vill ha barn vill säga.
Vi har sommarhus i Sverige (Orust). Det är mitt, min mammas och min brors, men min bror och jag har övervaningen för oss själva (det är en separat lägenhet). Det är underbart! Där har jag alla mina böcker, foton, prydnadssaker och arvegods. Jag önskar dock att jag kunde vara där mer. Jag har tyvärr svart att fa ledigt.
Jag blir alltid lika förvånad när det händer. Iner sällan att det är faktiskt jag och min generation som blivit äldre, inte alla andra...
PL: Jag vet! Vi som är sa unga...knappt myndiga ;)
Och så märker jag plötsligt hur de människor jag möter som jag först gissar är i min å¨lder allt oftare svarar att de är 5-8 år yngre än jag.
Läskigt!
Skicka en kommentar