Jag sitter i ett kontorslandskap där varje person har sitt eget skrivbord med telefon och dator. Det är dock inte ovanligt att en kollega sätter sig vid ett någon annans bord istället och använder någon annans telefon, trots att deras eget bord är 2 meter till höger.
Jag känner mig lite tråkig och hämmad när detta irriterar mig, som om jag inte vill att vi skall vara one, big, happy family...men det är samtidigt så oerhört opraktiskt.
Ibland sätter sig mina kollegor vid mitt bord och talar högljutt (och då menar jag så högt att jag inte hör vad den jag talar i telefon med säger) i sin mobil.
Dessa saker gör mig galen. Jag avskyr när spanjorer skriker istället för att använda vanlig (svensk!) samtalston.
Jag var på en fest häromdagen där jag var den enda svenskan. Det var som ett skämt! 10-15 personer satt i ett rum och halvskrek i munnen på varandra. Jag kan inte förstå det. Man måste avbryta för att få en syl i vädret. Jag har blivit uppfostrad till att inte avbryta.
Kulturkrock...
4 kommentarer:
Trist, men om man inte avbryter fâr man ju aldrig nâgor sagt. Jag skrev en hel liten kurs i konsten av avbryta pâ min blogg för ett tag sedan, och i januarinumret av En Sueco.
Fast sen, när man väl pratar, blir man ju avbruten ocksâ! Gaaaaah..
Nuförtiden blir jag nervös av att svenskarrna pratar sâ sakta.
Däremot är det hemskt när folk pratar i andras skrivbordstelefoner, det är nâgot av det värsta jag vet.
Ah, dessa kulturkrockar..Du är ju väldigt medveten om dem, vilket kan underlätta för dig i bästa fall, men jag undrar hur din matador är medveten? Hoppas han förstår!
haha...Du får tänka " Humor och tålamod" hela tiden, som ditt nya mantra..
Ja, vi är verkligen ganska olika. Fast mest på ytan egentligen. Som svensk ska man vara tyst och lyssna när andra talar. Då visar vi intresse för vad den andra har att säga. För spanjorerna är det faktum att du inte avbryter, ett tecken på totalt ointresse och oengagemang i konversationen.
Men när man väl har kommit på att det inte är oartigt att säga "tyst" och "låt mig tala till punkt" i skarp ton, så brukar det gå ganska bra.
Anna: Jag vet och jag är sa dalig pa att avbryta! Ánimo!
Blygisen: Japp, jag lärde mig det den harda vägen. Hihihi!
Matadoren förstar...nu, men första gangen vi hade en politisk diskussion och han skrek sina argument och lät helförbannad undrade jag i mitt stilla sinne varför han var sa arg. Men det var han ju inte, utan det är hans sätt att diskutera. Gulp!
Humor och Talamod! Det gillar jag!
Carin: Shit, jag maste verka väldigt dryg hela tiden. Hoho! :)
Skicka en kommentar