Jag dejtade en mycket speciell kille för nästan två år sedan. Han var spanjor och advokat och väldigt, väldigt attraktiv. Hans sidbena var skarpare än en vinkelhake, han samlade på konst,
och ovanför sängen hade han ett enormt krucifix i ebenholz.
Men han kunde inte sluta tala om religion och politik. Varje söndag gick han på mässa, han läste stora mängder religiös litteratur och hans mor var så klart den vackraste kvinna som någonsin levt. Han tyckte Bush var det bästa som hänt USA sedan Reagan och Franco var inte helt fel han heller.
Han visste mycket väl om att han var kontroversiell, men brydde sig inte överhuvudtaget om vad folk tyckte om honom. Tvärtom, han tog varje tillfälle i akt att diskutera (eller snarare predika) sina hjärtefrågor med servitörer, banktjänstemän eller vem som helst som kom i hans väg. Man kan säga mycket om honom, men han han var alltid konsekvent och stod för sina åsikter.
Ibland trodde jag mig kunna ana en skälmsk glimt i hans ögon då han återigen började orera om kristna mot muslimer, vikten av att följa korset och att vi alla var syndare, men det var nog
bara en reflex ifrån discokulan.
Pojkaktig charm och synd i blick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar