I augusti har jag bott fyra år i Spanien. Det är ganska länge.
Ibland tänker jag att jag har blivit som de invandrare jag har läst om i Sverige, de som inte känner sig 100% hemma någonstans.
Ibland är jag glad över att jag kan få det bästa av två kulturer. Den svenska och spanska (eller i mitt fall den andalusiska) kulturen är väldigt olika.
Dygnsrytmen, sättet att umgås, religionen och synen på familj, alkohol och mat är några saker som skiljer sig åt.
Jag tycker att det är viktigt att assimileras, trots att man kan klara sig ett helt liv i Marbella utan att kunna spanska. Men ack, så mycket man missar, och dessutom tycker jag att det är slappt och lite korkat.
Jag arbetar med både svenskar och spanjorer, min pojkvän är spanjor och vi har ett blandat umgänge. Maten vi lagar är internationell, men mer spansk än svensk, av naturliga skäl. Mycket olivolja, jamón serrano, tortilla och vitlök.
Jag är stolt över att vara svensk och älskar mitt hemland, men jag vill inte bo där permanent. Min dröm är att kunna spendera 1-2 månader i Sverige varje år.
Hemmafru eller författare är vad som gäller, tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar