Språket - i vart fall det talade - ÄR nog i viss mån musik, ja egentligen allt tal, men särskilt den traditionella lyriska dikten. Gränsen mot sång är nog ej knivskarp, samtidigt som språket alltid också är bärare av något annat, nämligen begrepp; språket är dubbelt.
Om vi antar att den första verkligt betydelsefulla ljudupplevelse vi möter är moderns röst - kanske en vaggvisa eller för den delen en skarp tillsägelse - är det frestande att påstå det motsatta: En dag räcker liksom inte bara vaggvisa och tonfall, och från den dagen börjar vi kartlägga, förstå med hjälp av språkets innehållssida - med begreppen. Kanske speciellt för intellektuella människor riskerar dock begripandet att ta överhanden. Musiken blir ett då ett känslans andningshål och kan framstå som gåtfull. Jag minns att Ingmar Bergman förundrades över musiken i sitt sommarprogram för några årsedan. Vad är det med musiken, kan någon förklara? utbrast han.
Annars tänker jag inom filosofihistorien främst på pythagoréerna som mera intresserade sig för musikens samband med matematiken - harmoniläraren. För den förefaller själva kosmos ordning speglas i harmonierna.
Liksom - förstås - på Schopenhauer, som höll musiken för den främsta av konstformerna. Enligt honom speglades i musiken själva världens essens: livsviljan. Endast genom musiken kunde vi fullt ut begrunda det innersta i oss själva utan det lidande som livet och viljan alltid för med sig utanför konsten.
6 kommentarer:
Intressant tanke!
Eller hur! Det är min arkitektvän som tänker djupa tankar.
Och vi ska ses i Malaga ... :)
Kram
Oh la la! ;-)
När du kommer hem från Malaga MÅSTE vi ses...
Kram
Si!:)
Språket - i vart fall det talade - ÄR nog i viss mån musik, ja egentligen allt tal, men särskilt den traditionella lyriska dikten. Gränsen mot sång är nog ej knivskarp, samtidigt som språket alltid också är bärare av något annat, nämligen begrepp; språket är dubbelt.
Om vi antar att den första verkligt betydelsefulla ljudupplevelse vi möter är moderns röst - kanske en vaggvisa eller för den delen en skarp tillsägelse - är det frestande att påstå det motsatta: En dag räcker liksom inte bara vaggvisa och tonfall, och från den dagen börjar vi kartlägga, förstå med hjälp av språkets innehållssida - med begreppen. Kanske speciellt för intellektuella människor riskerar dock begripandet att ta överhanden. Musiken blir ett då ett känslans andningshål och kan framstå som gåtfull. Jag minns att Ingmar Bergman förundrades över musiken i sitt sommarprogram för några årsedan. Vad är det med musiken, kan någon förklara? utbrast han.
Annars tänker jag inom filosofihistorien främst på pythagoréerna som mera intresserade sig för musikens samband med matematiken - harmoniläraren. För den förefaller själva kosmos ordning speglas i harmonierna.
Liksom - förstås - på Schopenhauer, som höll musiken för den främsta av konstformerna. Enligt honom speglades i musiken själva världens essens: livsviljan. Endast genom musiken kunde vi fullt ut begrunda det innersta i oss själva utan det lidande som livet och viljan alltid för med sig utanför konsten.
Men: Don't get lost in the sounds...
Tack för den intressanta utläggningen.
Skicka en kommentar