Jag fortsätter med boken Shantaram…
Den första förälskelsen har lagt sig något och jag har börjat irritera mig på huvudpersonen. Han är på rymmen från ett fängelsestraff i Australien för rån och fortsätter sin kriminella karriär i Bombay (Mumbai…).
Trots detta har han en oerhört självgod inställning och babblar på om sina hjälpinsatser i slummen, hur han aldrig tjallar, uthärdar smärta och hur bra han är på knivslagsmål, uppblandat med, många gånger, filosofiska floskler.
Skryt och rättfärdigande är så hemskt ointressant...när ska folk inse det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar