Det är klart att jag kan förstå det rent intellektuellt men det var inte förrän katastrogen inträffade som jag insåg hur beroende jag egentligen är.
På lördag kväll tvärdog min iPhone! Displayen var kolsvart och ingenting hände.
Först höll jag huvudet kallt. Jag menar, det händer faktiskt då och då att den inte reagerar direkt. Men efter att jag försökt få igång de under ca 5 min blev jag riktigt orolig.
Jag åkte hem och försökte ladda den. Ingen reaktion. Jag satte mig i soffan och försökte koncentrera mig på en film, men det var omöjligt. Mina ögon vandrade hela tiden mot den dödstysta telefonen i hörnet.
Jag kände mig helt isolerad och försökte komma på hur jag skulle kunna kontakta mitt tekniska geni till bror. Jag använder ju telefonen för att koppla upp mig så mina alternativ var begränsade. Skulle jag åka hem till mamma och låna telefonen eller skulle jag ringa honom från en telefonkisosk (var?).
Efter ett tag bestämde jag mig för att ge upp och gå till sängs. Efter två timmar av orolig sömn vaknade jag och började fingra på telefonen igen (det kan tom hända att jag bad en liten bön).
Som genom ett trollslag fick jag en uppenbarelse! Det fanns ett sätt mindes jag nu. Japp, jag höll home och sleep-knapparna intryckta tillsammans under ca 10 sek.
Det lilla äpplet blev synligt på displayen och efter ytterligare ett tryck visade sig hela telefonen i alla sin prakt.
En sådan lycka!
Och sms:en strömmade in...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar