Snart är det midsommar och vi håller på att förbereda matinköp. Inte speciellt originellt dock utan det blir det vanliga; sill (inte från burk), gubbröra, västerbottenost, snaps (Viru Valge så klart!), färskpotatis och på kvällen grillning.
Tyvärr verkar det bli ganska kallt, men jag tror nog att jag skall ta mig ett midsommardopp ändå. Jag har överdrivet gott självförtroende efter min oerhörda bedrift då jag för två helger sedan hoppade ifrån hopptornet i Mollösund (ca 8 m).
Bildbevis kommer!
Jag köpte en ny (tennisinspirerad) klänning ifrån Filippa K inför midsommar men inser att det nog kommer att vara för kallt. Jag får istället bära ”Marstrandsuniform” dvs. blåjeans, vita Converse, stickad tröja och seglarjacka. Säkerligen kommer nationalromantikens förste fanbärare – Odd Molly – att vara överrepresenterad runt grillar, jordgubbstårtor och Abbas skärgårdssill i hela Sverige.
Jag minns när Odd Molly kom för 5-6 år sedan. Det kändes fräscht och lite quirky. Nu kan man köpa Odd Molly från Haparanda och ner till Skanör och konceptet har knappast utvecklats. Jag kan spot ett Odd Molly-plagg på under 2 sekunder. Liksom Ulrika Hydman-Vallien på sin tid (och Marimekko numera), har märket överexploaterats och urvattnats.
Dessutom tycker jag mig märka att klientelet har stigit betänkligt i åldrarna. Dödsstöten var när en kollega till mig 45-årsåldern, utan intresse för kläder frågade mig ”Är det där en Odd Molly-klänning?”. Nunca jamais!
Ja, jag erkänner, jag köpte en rutig Odd Molly-klänning då jag fortfarande bodde i Spanien av två anledningar:
1. Märket är inte vanligt förekommande i Spanien.
2. Deras bondromantiska stil kändes exotisk bland spanjorskornas avancerade chiffongklänningar och små, svarta fodral.
Men nu. När jag målar eller klipper gräset. Kanske...
2 kommentarer:
midsommar, fan va jag ska supa och plocka blommor.
Det bästa av två världar ;)
Skicka en kommentar