Tack för alla era snälla kommentarer. Jag lever inte i min bästa tid just nu.
En vecka efter att jag och min pojkvän förlovat oss (dagen före nyårsafton) bröt han förlovningen och ville ha tid att tänka. Det kom som en total chock för mig och jag bestämde mig genast att ta mig till Sverige så fort som möjligt. Nu sitter jag här i Göteborg och försöker förstå vad som hände. Vi har ingen kontakt och det känns som det bästa eftersom jag inte tror att jag skulle kunna få några svar ifrån honom. Kanske vet han inte ens själv vad som hände.
Jag har sakta repat mig något och precis börjat att söka lite jobb. Jag har ocksa börjat rida och anmält mig till en kurs i konsthistoria för att skingra tankarna och sorgen. Jag tar en dag i taget och har bestämt mig för att stanna i Sverige. Det känns som ett bra beslut eftersom jag misstänker att min hemlängtan var en av orsakerna att min f.d pojkvän inte trodde på oss.
Jag har haft väldigt fint stöd av vänner och familj och hoppas att jag mår bättre frampå vårkanten. Ibland känns det som en overklig mardröm och jag saknar honom väldigt men jag försöker också intala mig att det nog var det bästa som kunde hända. Kanske hade det varit svårt för mig att anpassa mig till det konservativa, katolska hemmafrulivet.
Tips på positivt tänkande emottages tacksamt!
8 kommentarer:
Eller så hade det kanske hänt senare, när ni kanske hade skaffat barn etc. Då är det bättre att det skedde nu. Det gör mig ont att läsa, Blanca, och jag önskar jag kunde göra något för dig.
Du låter så sansad i ditt inlägg, men jag kan från mina egna erfarenheter ana att det inte är särskilt lätt. Så många känslor. Jag vet vad du skrev en gång när jag hade blivit dumpad, att trots att man inte tror det, så blir det faktiskt bättre med tiden.
Så låt tiden gå, gör precis så som du har tänkt - saker som DU tycker om och som får dig att må bra. Var ledsen när du är ledsen, arg när du behöver vara arg, älta lite, och låt det ta den tid det tar. Rätt vad det är gör det inte riktigt lika ont i hjärtat längre.
Men jag vet att såna saker nästan kan kännas som ett hån att läsa när man är mitt i. Så jag skriver inte mer. Än att jag tror på din förmåga och att det kommer att bli bra. För så är det. Var rädd om dig så länge.
Många tankar och stora kramar!
Oj, vad trâkigt! Inte sâ lätt med positivt tänkande just nu, kanske borde du just gâ igenom sorgen och tillâta dig att vara ledsen? Br amed vänner och familj runt omkring dig.
Tänk ocksâ han antingen saknar dig lika mycket ELLER är en totalt känslokall människa, som du i sâ fall mâr bäst utan.
Jag förstod aldrig varför du skulle vara tvungen att anpassa dig till en katolsk och traditionell tillvaro. En sak är att du mâste acceptera att han är det, men han mâste ocksâ acceptera att du INTE är det. Om han inte kan det, var det kanske bäst det som skedde.
Du borde ändâ fâ ett ordentligt svar efter sâ lâng tid tillsammans. Visste svärmor förresten om att nu skulle förlova er?
Kram,
Ja du, kan bara instämma i allt vad de två föregående skribenterna sagt. Strongt av dig att göra ett inlägg och berätta vad som hänt! En eloge för det! Du kommer att klara av detta också! Jag lovar! Det tar tid!
Lyssna på musik! Anastacia t ex!
De senaste veckorna måste ha varit otroligt tuffa för dig, men jag tycker att du verkar väldigt stark som över huvud taget håller ihop efter att livet har vänts upp och ner så totalt på ett ögonblick. Den närmaste tiden kommer nog bli svårt hur du än gör, men låt dig själv vara ledsen. Har aldrig varit i en liknande situation som du (jo, självklart har jag blivit lämnad av pojkvänner men inte från ett så seriöst förhållande) så jag har nog inte så många bra råd att ge. Tycker de andra som kommenterat har sagt kloka saker. Hang in there, det kommer bli bättre!
Kram på dig!
Du är stark och kommer givetvis att klara detta också, men håller med övriga att oftast är det bäst att inte skynda och tvinga sig igenom en kris/sorg alltför snabbt. Det gör inget om man är ledsen och grottar in sig riktigt i sin egen olycka ett litet tag. Däremot ska du försöka krydda tillvaron med små må-bra-detaljer, fokusera på det lilla kan ibland hjälpa. Hur har du det just i denna sekund, vad skulle du behöva för att må om bara en aningens bättre? Kanske ett varmt bad, en god bok, choklad, en promenad, vad som helst som gör tillvaron lite ljusare just för stunden. Jag tror redan du är där, jag menar klok nog att ta hand om dig, och låta dig bli omhändertagen och omgiven av sådant du behöver.
Böcker som hjälpt mig just i svåra stunder är Den sjunde dagen av Stefan Einhorn, Tisdagar med Morris av Mitch Albom och Att välja glädje av Kay Pollack. Och så klart, alla dessa böcker och filmer som kanske inte har något djupare budskap men som tillåter en att pausa lite från det egna.
Stor kram
Ahh, fan vad jobbigt blanca. strongt att du börjar repa dig redan och har tagit tag i och börjat engagera dig i saker. hur känns det att vara tillbaka i gbg då?
Lilla du! Jag förstår hur tungt det är. Jag var i din situation för bara ett år sen. Det fixar sig. Även om det känns tungt nu så får man inte ge upp. Det är bara att göra upp en bra plan till hur saker och ting ska lösa sig. Jobb är en bra början. Om du verkligen kände efter så visste du att du inte hade kunnat emigrera för gott eller hur? Du tvekade ibland och längtade hem. Min vännina går igenom samma sak nästan. varit ihop i 12 år han friar i oktober och gör slut i december. Inte roligt. Jag har kommit på att det bästa som finns för att komma över någon är att byta land. Det borde alla göra när de gör slut.
Kram
atahari: Jag tror verkligen att det var bäst det som skedde, men det göront ändå. Varför är det så dumt? Tack och kram
Anna: Jo, jag anpassade mig nog för mycket och i det långa loppet är detta nog det bästa. A ver...
Karlavagnen: Tack! Jag lyssnar främst på klassisk musik, det ger ro och perspektiv.
Carin: Tack, gumman. Kram
Mike: Gbg känns sådär just nu. Jag hade faktiskt glömt att det regnar nerifrån och att man inte kan ha paraply pga blåsten. Men, det är ju min hemstad och snart (!) är det vår. Kram
Morris: Ja du vet ju verkligen att allt ordnar sig trots att man saknar jobb och bostad under en period. Och du har rätt, jag tvekade många, många gånger. Kram
Skicka en kommentar