Husky och knickers

Jag har anmält mig till två kvällskurser som börjar nästa vecka. Dels skall jag läsa en grundkurs i konsthistoria dels, lite otippat kanske, jägarexamen.

Är det någon som vet vad det är man studerar då? Jag skulle nog ha väldigt svårt att skjuta djur, men jag föreställer mig att jag kommer få lära mig lite mer om djur och natur.

Dessutom kan ju en del jaktinspirerade kläder vara riktigt snygga om man som jag har en soft spot för Brideshead Revisited, Mulberrry och Jane Austen.

Min väninna tyckte dessutom att det var ett bra sätt att träffa män som är markägare, men det vet jag inte.

Vårlängtan

Kan det inte bli vår snart!

Jag har aldrig tyckte om januari - mars, men i år känns det extra tungt, van som jag är vid 20 grader och sol. Jag vill åka till vårt sommarställe på Orust och vårstäda, måla och promenera. Jag vill se solglitter i havet, skir grönska och jag vill cykla på grusvägar.

Att cykla är faktiskt en av de saker jag saknade i Spanien. Det är ingen som använder cykeln som transportmedel utan cykla är en sport (med dito neonutsryrsel).

Ta mig tusen dagar (timmar?) härifrån...

Konflikträdsla?

Man kan inte annat än dra på munnen åt den mening som Språktidningens Lars Melin hävdar är den vanligaste i Sverige:

Jag vet inte.

På andraplats hamnar Det har jag aldrig sagt...

Faktum är att jag inte kan minnas att jag någonsin har sagt "Det har jag aldrig sagt". Kanske beror det på att jag har bott utomlands för länge?

Spending my time...

Jag har börjat söka jobb. Det var länge sedan jag arbetade i Sverige och jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Jag har skickat mitt (min?) CV till flera rekryteringsföretag och även sökt ett jobb på annons och skickat iväg en intresseanmälan.

Att hitta ett arbete är det viktigaste för mig just nu.

Trofast

Ljudböcker är alla sömnlösas bästa vän.

Status report

Tack för alla era snälla kommentarer. Jag lever inte i min bästa tid just nu.

En vecka efter att jag och min pojkvän förlovat oss (dagen före nyårsafton) bröt han förlovningen och ville ha tid att tänka. Det kom som en total chock för mig och jag bestämde mig genast att ta mig till Sverige så fort som möjligt. Nu sitter jag här i Göteborg och försöker förstå vad som hände. Vi har ingen kontakt och det känns som det bästa eftersom jag inte tror att jag skulle kunna få några svar ifrån honom. Kanske vet han inte ens själv vad som hände.

Jag har sakta repat mig något och precis börjat att söka lite jobb. Jag har ocksa börjat rida och anmält mig till en kurs i konsthistoria för att skingra tankarna och sorgen. Jag tar en dag i taget och har bestämt mig för att stanna i Sverige. Det känns som ett bra beslut eftersom jag misstänker att min hemlängtan var en av orsakerna att min f.d pojkvän inte trodde på oss.

Jag har haft väldigt fint stöd av vänner och familj och hoppas att jag mår bättre frampå vårkanten. Ibland känns det som en overklig mardröm och jag saknar honom väldigt men jag försöker också intala mig att det nog var det bästa som kunde hända. Kanske hade det varit svårt för mig att anpassa mig till det konservativa, katolska hemmafrulivet.

Tips på positivt tänkande emottages tacksamt!

Mycket har hänt de sista dagarna. Jag flyttar hem till Sverige imorgon.
Aterkommer...