Well, vi blev inte allt för imponerade trots att damen ifråga säkert besitter en briljant intelligens och har ett fantastiskt språk. Speciellt inte efter att vi sett henne brusa upp på Babels duktiga Jessica Gedin.
Det är helt omöjligt att läsa romanen utan att tänka på Witt-Brattström och Horace Engdahl trots att Witt tycker att då "behöver man arbeta med sig själv".
Tonen är destruktiv och bitter och verkar likt Haags roman vara skriven i affekt. Men för mig var det största problemet att det inte gick att identifiera sig, känna igen sig eller få sympatier för någon då båda parterna i "kriget" verkar lika svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar